Fan. Jag vet inte vad jag ska göra.
Ska sanningen fram är jag så jävla rädd.
Vem ska ta din plats?
Vem ska finnas där för mig?
Vem ska jag vända mig till, vem ska fånga mig varje gång jag faller?

Jag har ingen annan än dig.
Och det är mitt eget fel, jag vet. Men nä.
Jag kan inte se mig själv utan dig.
Kan inte se dig med någon annan.
Skulle bryta ihop direkt om jag visste att du hade ersatt mig med någon annan.

Min hjärna fattar vad som är det rätta,
men mitt hjärta vill inte inse det.
Hur fan bestämmer man något sånthär?
Det är som att bestämma vilket sätt mitt hjärta ska krossas på.
Man kan inte se in i framtiden.
Även om jag önskar att jag kunde det.

Jag antar att det är sant som dom säger, det jag aldrig har velat inse.
Det som jag har försökt att bevisa motsatsen till.
Det finns inget som heter föralltid.

Fan asså. fan.