Asså snälla nån. FUCK YOU. Hur i helvete tror du det känns? Det är du som är den vuxna här, börja bete dig som en. När du inte bryr dig ett jävla piss, när allt "snällt" du gör bara är sånt jävla skådespel, när jag hittar styrkan att fråga dig vad fan du håller på med, när jag berättar för dig att INGEN annan jag känner är som du, är allt du har att komma med "ja men jag är inte som alla andra". Jotack jag tror jag har kommit på det by now. Men hindrar det dig ifrån att bry dig, bara lite?

Du gör det fan inte lätt, jag vill aldrig vara hemma, jag hatar när dörren öppnas och du kommer hem från jobbet, jag hatar att du inte ens säger hej, hatar att du inte pratar med mig. Men mest av allt hatar jag att jag inte kan inte åka någon annanstans heller, kan inte ens komma iväg från dig, eftersom du lägger händerna på vartenda jävla öre du kan som är mitt. Du hittar anledningar överallt, hela tiden, för att ta mina pengar. Jag har inte pengar till att åka till typ, linus eller nån och va där istället. Och att åka till pappa ska vi inte ens föreslå. Fattar inte hur du tänker.

Du sårar inte bara mig utan du gör så jag sårar alla i min omgivning också. Speciellt Linus, jag tycker så jävla synd om honom. Det är inte så jävla konstigt att han nästan aldrig vill komma hit längre. Ingenting jag säger hjälper. Jag kan skrika i ditt ansikte; "fuck you, du är den sämsta mamman i hela världen" eller att jag hatar dig eller älskar dig, vadfan som helst, ingenting biter på dig. 

Och det går inte att tänka "skitsamma, bry dig inte nina", för det är inte skitsamma. Man kan inte bara sluta bry sig. Det konstiga är väl egentligen att ju mer du trycker bort mig, desto närmre försöker jag komma. Testar alla möjliga sätt, och när ingenting funkar tappar man kontrollen. Jag vet varken ut eller in ibland, känns som jag har fastnat nu. big time.