Vadfan ska jag behöva göra för att du ska fatta? hur i helvete ska jag få dig att inse hur mycket jag hatar detta, hur jävla otroligt dåligt jag mår av det? Jag har försökt allt och jag har redan gått över gränsen, det vet jag. Men jag vet inte hur jag ska nå fram till dig och den personen du en gång var. Att välta stolar, slåss, skrika "fuck you" och smälla igen alla dörrar man ser, inte ens det funkar. Mörka nätter med bara mig själv och mitt skrik. Ni bara lämnar mig här, bryr er inte ens. Du bara vänder ryggen och låtsas som att du inte hör. Vår familj bara går i sönder mer och mer. Att jag nästan överväga att flytta till pappa igen. Bara det säger en hel del. Och jag vet, man ska inte fly från sina problem. Men ja. Jag orkar inte kämpa längre helt enkelt. Jag vet inte vem jag ska prata med, har ingen aning om vem jag ska vända mig till. Känslan, av att du har ersatt mig med någon annan. Känslan av att alla ersätter mig med någon annan. Jag vet inte, det kanske är mitt fel i grund och botten. Men det är iallfall fan inte lätt. Nej det är verkligen inte lätt.

Man vet aldrig vad som pågår bakom stängda dörrar.

Once upon a time there was a girl
In her early years she had to learn
How to grow up living in a war that she called home
Never know just where to turn for shelter from the storm