kan fan inte ha det såhär. åt helvete med allt. jag ändrar mig hela tiden, mitt hjärta säger en sak och min hjärna en annan. Dom slåss mot varandra jämt och ständigt och hjärtat vinner varje gång. Kanske borde jag låta hjärnan vinna nån gång. men jag är så jävla rädd.

nä. fuck it. Ska sluta skylla på mig själv när det gäller såna här saker. Jag överreagerar fan inte, jag kontrollear inte för mycket. Det är väl solklart att minsta lilla sak blir till en stor sak under omständigheterna. Seriöst, vad fan hade du förväntat dig? det kan man ju fråga sig. Ett förlåt och massa "jag älskar dig" och sen är allt bra och bortglömt? Det tar tid, speciellt när såren inte ens får en chans att läka. När de rivs upp gång på gång och det gör lika jävla ont varje gång. När alla minnen kommer tillbaka och känslorna spelas upp på nytt. Jag vet knappt vad som är rätt eller fel längre, har nog stått ut med allt förlänge. Allt jag kan komma fram till är att det inte ska vara såhär. Men de bra stunderna är ju så jävla bra.

jag hatar att jag känner såhär. Jag hatar att mina tankar gör allting större än vad det egentligen är. Jag hatar att det tar över min hjärna och får mig att göra och säga saker jag egentligen inte vill.

Ditt hjärta måste gå sönder och sömnlösa nätter och tårar väntar
Ditt hjärta måste gå sönder och att blunda och ducka hjälper inte nu

”Dom säger att man inte kan välja sin familj
men jag tror fan inte ens man kan välja vem man ska älska!
Jag menar hur skulle jag inte kunna älska honom?”